|
Ett år efter rubrikerna – inget har blivit bättre för hjärnskadade Robin
Förra våren berättade hjärnskadade Robin Jormestam om sin situation i Expressens artikelserie ”Skammens kommuner”. Då hade han köat för en lämplig gruppbostad i ett år. Inget har blivit bättre sedan dess.
|
|
Robin Jormestam, 24, stortrivs. På jobbet. I den dagliga verksamheten, Keramikverkstaden på Hjortsberg, gör han prydnadsföremål för försäljning i den tillhörande butiken. Hjärtan i alla dess former har precis fått ge plats åt påskens kycklingar.
– Vi skrattar mycket och har jätteroligt hela tiden, säger Robin när han visar runt bland ugnar och lerklumpar.
Men jobbet slutar klockan 15. Hans lägenhet ligger ett stenkast från arbetsplatsen. Där är det inte lika roligt. Han känner sig instängd, stressad och ensam, så ensam att han väljer att spendera i princip varje helg hos sin mamma Janet Johansson.
– Jag får inget eget liv, inget privatliv. Det tycker jag är strängt, säger han.
Behöver hjälp hemma
Robin har enligt lag rätt till en bostadslösning som passar honom. Som tvååring drabbades han av hjärninflammation. Sviterna kommer han få dras med för alltid. Hjärnskadan ställer till det i vardagen och han behöver hjälp med det mesta, alltifrån matlagning och städning till att passa tider.
– Det blir rörigt. Det är så mycket i skallen, säger han.
Själv vet han precis hur han skulle vilja ha det: en plats i en gruppbostad med jämnåriga grannar med liknande funktionsnedsättningar. I ett gemensamhetsutrymme kunde han få den sociala biten. Med personal kopplad till boendet dygnet runt skulle stödet bli efter behov och på Robins egna villkor.
– Jag vill bo med sådana som jag, säger Robin Jormestam.
Trots rätten till goda levnadsvillkor och ett boende anpassat efter Robins behov har de senaste åren varit en kamp. Sedan han slutade en utbildning på Katrinebergs folkhögskola, sommaren 2010, har kommunen inte hittat någon fungerande och permanent boendelösning.
Två år av osäkerhet
Robins mamma Janet Johansson beskriver tiden som två år av tomma löften och dåliga erbjudanden om provisoriska bostäder. Hon känner sig sviken och illa bemött av kommunen.
– Det finns gott om personer i samma situation som Robin. De skulle må bra av att bo tillsammans, säger hon.
Stökigt boendestöd
I dagsläget ska Robin klara tillvaron med hjälp av 20 timmars boendestöd i veckan. Boendestödjarna kommer vid bestämda tider och Robin känner sig låst till lägenheten.
– Det funkar inte. Jag blir stressad. Då kan jag lika gärna klara mig själv, säger han.
Omsättningen av personal är hög och någon särskilt utarbetad genomförandeplan för stödinsatsen används inte i praktiken, upplever Robins mamma.
Oacceptabla kötider
I dagarna kom Socialstyrelsens kritik över situationen i Falkenberg. Kommunens planering av gruppbostäder har varit för dålig och kötiderna helt oacceptabla, menade myndigheten. Senast den 16 mars ska kommunen besvara kritiken och redovisa planerade åtgärder.
PETTER TARENIUS
redaktion@falkenbergsposten.se
|
|
|
|
|
|
Prenumerera via RSS